I slutet på maj 2015 blev jag som officér vid Högkvarteret i Stockholm med kort varsel avdelad att tjänstgöra vid EU-staben EUNAVFOR MED OHQ i Rom. Innan avresa frågade jag personalavdelningen om jag, som i Stockholm, kunde stöttas med lånecykel för tjänsteresor i Rom. Men se det gick inte, och rådet var att inte alls cykla i Rom med tanke på trafikmiljön och riskerna. ”Ska inte jag”, tänkte jag utan att argumentera emot. I jämförelse med tidigare tjänstgöringar i konfliktområdena Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Afghanistan kunde väl inte trafiken i Rom vara farlig?
Väl i Rom gällde det att köpa en cykel. Det skulle väl vara lätt då Italien är en välrenommerad cykelnation i tävlingssammanhang? Jo cykelutbudet var stort, men då en italiensk kollega berättade att han förlorat sin cykel efter första nattens uteparkering insåg jag att jag behövde förvara cykeln stöldskyddat. Stöldskydd kunde jag få i lägenheten på nionde våningen. Alltså behövde jag en ihopfällbar cykel (Bicicletta Pieghevole) som kunde transporteras i hissen. Samtidigt hade jag insett att hjulen inte kunde vara små med tanke på bristande vägstandard med håligheter. Efter googlande och analys av marknaden fann jag min lämpliga cykelrelation – Angela med 24” hjul. Med italienskt stöd kunde jag fylla i webb-beställningen, betala och få skönheten levererad till basen Aeroporto Centocelle för montering. Med värmländska glimten i ögat berättade jag för vänner i Stockholm att jag skaffat en italiensk relation vid namn Angela. En kvinnlig kommentar blev ”Hoppas hon talar engelska?”
Lyckan var gjord. Dagligen kunde jag cykla de c:a 15 km från bostaden via Vatikanen till jobbet och åter. Angela hade dock ett par skönhetsfel; inga växlar och bara fälgbromsar. Det var en billig cykel för kortare resor. I stadsmiljön fungerade den väl. Men under en cykelvecka i kuperat landskap på Sardinien med tung packning blev det problem. Min cykelkraft i benen med åtföljande belastningen på bakhjulet gjorde att ekrar brast och hjulet blev ocentrerat med följd att fälgbromsen inte fungerade. Åter i Rom utlovades ekrar inom en vecka. Men se det gick inte, trots försök hos två cykelverkstäder. Jag försökte då istället att finna ett helt nytt hjul med fotbroms och navväxlar. Detta visade sig inte vara lösbart i Rom. Nav med broms och växlar är inte en känd företeelse för italienarna. Nu fann jag via Internet lösningen hos företaget Cykelkraft i Sverige. Via webb-butiken var det enkelt att beställa ett 24” hjul med Shimano Nexus treväxlat nav och fotbroms samt växelhandtag med vajer, för leverans till hemmet i Sverige. Jag köpte även cykelkedja och verktyg för kedjeavkortning då jag anade att ursprunglig kedja kunde vara för kort för det nya hjulet med kuggdrev på nav med växlar.
Bemanningskravet på staben gjorde att vi fick pussla med tjänstgöringsplaneringen för jul och Nyår. Jag hade ledigt före jul och återkom till Rom natten mot julafton med nytt cykelhjul i packningen. Julafton var arbetsdag på staben men juldagen fri. Så på juldagen firade jag jul med hjul. Jag växlade så att säga upp Angela. Och mycket riktigt fick jag byta kedja då ursprunglig kedja var för kort, men då den nya var för lång blev det också att nyttja kedjeavkortaren.
Våren och sommarens cykelturer i Rom med omnejd blev en fröjd med den ”pimpade” Angela. Det gick så lätt att trampa med tre växlar och fotbromsen var effektiv och säker. Erfarenhet från mitt cyklande i Rom (uttryckt som ”roming” med värmländsk humor) var att endast ett litet fåtal italienare som dagligen cyklade till jobb eller skola. Detta förståeligt då trafikmiljön är mer än komplex med få cykelbanor vilket inte inbjuder till säker cykling. På soliga söndagar med mindre biltrafik dök fincyklisterna upp. Grupper av män i färgrika trikåer på tävlingscyklar. Jag kände mig billig, men visste samtidigt att mitt personliga koncept med cykelkraft fungerade oavsett vardag och helg, dessutom såväl i sol som i regn. Faktum var att jag kände mig sig så nöjd med min cykelkraft (kombinationen av egen styrka och Angelas funktion) att jag började fundera på att cykla hem till Sverige efter avslutad tjänstgöring.
Inget varar för evigt, så med juli månads utgång 2016 var mitt uppdrag i Rom slut. Min svenske efterträdare hade kommit så 27:e juli flög jag till Stockholm för inlämning av utrustning och övergång till semester. Efter helg hemma i Värmland startade jag semestern med att flyga tillbaks till Rom för att cykla hem. Inledningsvis i planeringen hade jag idén att cykla rakt norrut över Alperna. Men med mognad tanke valde jag att avstå Alpernas höjder och valde att ta vägen öster om bergsmassivet. Ett annat cykelkraftsbesparande beslut var att bo på hotell istället för alternativet tält.
Första delsträckan med övernattningar gick snett norrut genom Italien till hamnstaden Ancona för färjefärd över Adriatiskahavet till Split i Kroatien. Från Fabriano till Ancona blev det något av en skräckfylld färd. Bristen på bra kartunderlag fick mig idiotiskt nog in på motorväg med passage av flera tunnlar. Det blev ”nära döden upplevelser” med hörselskador innan jag var framme i Ancona. (Se video). Färjan var ett bedagat tidigare fartyg hos VIKING LINE med bibehållen röd skrovfärg och skyltar ombord på svenska och finska. Men allt annat var av mycket lägre klass än vid tidigare resor över Östersjön med samma båt. Och sämst var allt detta rökande som vi är så lyckligt befriade från uppe i norr.
Förutom vid kraftigt regn i Split blev trampandet möjligt i kortbyxor och utan regnkläder ända tills jag med färja från Polen nådde Ystad. Resan blev trots sin längd huvudsakligen fri från problem. Men i de långa branta nerförsbackarna till Mostar i Bosnien-Hercegovina (BiH) gick baknavet varmt och ”nöp” av allt bromsande. Detta då all levande krafts bromsenergi från c:a 130 kg (egen vikt + cykel + packning) skulle tas upp i baknavets lilla volym samtidigt som lufttemperaturen var drygt +30 C. Bromsutjämning kunde inte ske med fälgbromsarna som var ur funktion, de hade ju inte behövts i Rom. Temperaturen hos baknavet var så hög att avkylningsvattnet kokade bort. Det blev nu att skjuta cykeln drygt 5 km till hotellet. Cykelverkstaden i Mostar hade inte kompetens på växelnav men återinstallerade fälgbromsarna med bättre utrustning än originalet till en låg kostnad. Turligt nog släppte ”nypet” i navet och växelfunktionen fungerade trots att smörjmedlet troligtvis kokat bort vid överhettningen. Längre fram längs resvägen började ena pedalens lager att ”käcka” varför jag i Wien bytte båda pedalerna. De här två problemen hade jag inte förutsett men väl punkteringar. Innan avfärd från Rom hade jag bytt ut de klena däcken och innerslangarna mot ”punkteringsskyddade” delar från Sverige. Och se det fungerade. Jag tog mig ända till c:a 10 km före Växjö innan det blev lufttomt i bakdäcket. På en småländsk byväg hittade ett nubb in i däcket. Bara en av tre reservslangar kom till användning på resan om c:a 2500 km.
Nu får inte de få tekniska problemen eller omfattande muskelvärken och ymniga svettandet förmörka glädjen med resan. Nej det blev många härliga intryck och personliga möten. Vid gränspassagen från Kroatien in i BiH fick jag en massa muntra tillrop på svenska (jo jag hade en väl synlig svensk flagga på packningen), i Mostar fick jag fritt inträde till medeltida moské då jag blev igenkänd som svensk. Svenskarna hade ju som föreståndaren sa ”stöttat bosniakerna väl under kriget”. I Sarajevo besökte jag platsen för NATO-staben där jag tjänstgjorde 1996-1997 och på väg till hotellet blev jag bjuden på öl på en restaurang för att jag var svensk. På ungerska Pustan blev jag hembjuden med övernattning hos kollegan Josef från tjänstgöringen i Sarajevo. I Prag blev jag hembjuden på middag av tjeckisk kollega Radek från Rom. I Berlin blev jag genom t-tröjan med Försvarsmaktens logga igenkänd som svensk, av affärsman från Göteborg. Av det blev det en trevlig kaffestund på trottoarfik. När jag i ett regnigt Ystad hade cyklat av färjan fick jag ett välkomnande med brett leende av kvinnlig tullare. Väl i Växjö blev det ett gemytligt återseende med stöd hos ”frivilligförsvararen” (Hemvärnsmannen Anders) och vänner för bastu och mat. Sen var det bara en transport på c:a 35 mil kvar hem. Men ett sista problem var att en sträcka av väg 30 norrut från Växjö var s.k. 1,2-väg med vajerräcke där annat vägalternativ inte fanns enligt kartprogrammet i mobiltelefonen. Usch vad trångt det var på den enfiliga sträcka när långtradare körde om.
Om jag har några erfarenheter med råd inför långcykling i Europa? Jo, var vältränad och utrustad med skyddsutrustning som hjälm och reflexväst. Planera resvägen väl i förväg med bra kartunderlag. Jag förlitade mig för mycket på mobiltelefonens kartprogram vilket några tillfällen förde mig fel, bl.a. då strömmen sinade. Planera realistiska dagssträckor med mat och vätskepauser. Jag tvingade mig olämpligt till ett antal etapper på uppemot 17 mil som innebar cyklande i mörker. Här hade jag missat att Centraleuropa inte har Nordens ljusa sommarkvällar.
Livet i sig är en resa i tid, rum och i sitt inre. Resan med cykel från Rom till Kristinehamn på c:a 2500 km under fem veckor är så långt livets resa i livsresan. Och mer hoppas jag ska komma… När var och hur vet jag inte. Men genom att beställa ännu ett nytt hjul från Cykelkraft, nu med sju växlar, skapar jag förutsättningar för ytterligare behagliga och intressanta färder.
