Velothon 2017

Gick in med väldigt låga förväntningar inför Stockholm Velothon 2017. Hade inte cyklat ett landsvägslopp sen 2015 samt att den nya cykeln dök upp ungefär en vecka innan loppet. Men årets race blev en bra påminnelse om att våra kroppar klarar så mycket mer om vi bara inte lyssnar på vad hjärnan säger åt oss.

Cykeln som jag cyklade på var en Superior X-Road Team Issue. Med endast lite mer än en vecka på cykeln hade jag knappt hunnit hitta en optimal sittposition men det kändes bra ändå. Riktigt bra. Är van vid att sitta aggressivt på min MTB så även på X-Roaden valde jag en relativt aggressiv sittposition och följde trenden med en lite mer lutande sadel för att komma ner mer i bocken. Enda ändringen jag gjort var att byta till ett par Bontrager R4 25mm däck, mitt nya favoritlandsvägsdäck. Ser snabba ut och rullar ännu snabbare.

Vid Zinkensdam mötte jag upp med de andra som jag skulle cykla med och allt kändes topp. Folk var laddade. Folk var nervösa. Folk ville bara komma iväg. Blev tyvärr lite förvirring kring starten så slutade med att vi startade i samma grupp som Susanne Ljungskogs Team Sky Blue. Inte varje söndag man startar samtidigt som en cyklist som vunnit två VM-guld.

Planen var att hålla ihop gruppen och se till att komma samlade ut ur stan för att kunna samarbeta ordentligt på vägarna ner mot Nynäshamn. Där blåser det rejält och den vinden trasar sönder dig och kan knäcka den starkaste av viljor. Kan man då istället ligga på två led och rotera så skyddar man varandra från vinden och kan hjälpas åt att hålla tempot uppe.

Tempot blev dock högre än väntat och det dröjde inte länge innan vi började köra om startgrupperna framför oss. Vi fick igång samarbetet även om det märktes att vi var flera som behövde öva på att köra i klunga så fick vi upp snittfarten till ca 35 km. Tyvärr drabbades gruppen av en punka men fick besked att vi skulle köra på så det gjorde vi. Tappade dock en av våra starkaste cyklister som stannade och hjälpte till med punkteringen.

Redan från start kände jag att tempot som sattes var betydligt högre än vad jag skulle klara av i 16 mil. Vi var ett flertal som kände så men vi peppade varandra och köttade på. Det fick bära så länge det gick. När vi väl kom ut på rakorna mot Nynäshamn kändes vinden av direkt. När man låg längst fram så skrek det i benen men vi hade en bra rytm och man behövde inte dra länge. Vi fortsatte att köra om grupper framför oss och känslan av att få ligga längst fram i en klunga på avstängda vägar, med endast en master motorcykel, framför en var mäktig. Ren cykelpropaganda.

Men säg den lyckan som varar för evigt. En cyklist stöter ihop med en annan, åker av vägen och går i backen. Otroligt nog är ingen skadad utan vi fortsätter efter en snabb kisspaus. Vår ”no stop strategy” blev en ”one crash strategy”. Stort tack till motorcyklen som vände om och kollade att vi alla var okej. Vi sätter fart och bestämmer oss för att jaga ikapp den klunga som passerade oss under vårt stopp. Får upp farten men då går kedjan sönder för den cyklisten som kraschade och vi får fortsätta utan honom.

Sista biten ner mot Nynäshamn är tung. Det blåser och tempot känns av i benen. Gång på gång känns det som att man skall sprängas. Men med lika stor del dumhet som envishet så ligger man där framme och drar. Jobbar så hårt och länge man orkar för att inte tappa fart. Men vi är ett gäng som hjälps åt och plötsligt så är vi i Nynäshamn. Känslorna är blandande när man dundrar ner mot hamnen igenom rondellerna. Hur länge håller benen? Adrenalinet pumpar i kroppen. Lyckan av att har kunnat ligga på max i nästan 8 mil dämpas när man inser det är lika mycket kvar. Sen kommer backen. Spurt backen. Där tappar jag klungan. Ropar att nu så kör vi vårt egna race. Tackar för mig och tröstar mig med en gel.

Men fy skam den som ger sig. I ett sista ryck och med en sockerdopad kropp jagar jag ifatt. Vädret spricker upp rejält och solen värmer på. Armvärmarna åker av och nu börjar en av banans finaste sträckor. Det är backigt. Det är slingrigt. Det är underbart. Det är här jag inte fattar nånting. Hur har kroppen hållit? Hur har benen inte krampat? I dom små backarna växlar jag inte ner utan står och bryter mig upp för dom. Bara en till. En sista innan krampen kommer. Men det kom ingen kramp. Tittar bakåt och upptäcker att jag kört ifrån gruppen bakom mig. För inne i min egna värld för att märka det. Bara jag och motorcykeln igen.

Jag slår av på takten och låter gruppen komma ifatt när det är dags för raksträckorna igen. 2.5 mil kvar och måste släppa klungan. Fick chansen att komma in igen men klarade bara inte att hålla tempot eller känna mig säker i klungan så fick släppa. Det kändes surt. Riktigt Surt. Man sliter och kämpar och man kommer bara inte fram till dom. Denna gång var jag dock nöjd att mina ben höll så länge. Istället för att bränna energi så slog jag av på takten och tänkte om. Jag väntade för att se om det kom någon ny klunga bakom men var i ingenmansland. Kom ikapp en annan cyklist som också tappat klungan. Vi snackade ihop oss och började köra på. Gick bra och jag kände att jag hade fått lite ny extra energi. Tyvärr när han skulle upp och dra så fick han kramp. Så jag flög solo igen.

Var bara att dra i sig den sista gelen och bita ihop. Det hade varit kul att klara 4:30 gränsen men det var en mil för mycket kvar. Sen började jag räkna. Jag visste var jag var någonstans. Fick inte ihop det. Kan inte stämma att det var så mycket kvar. Sakta började jag inse att jag kunde klara 4:30 gränsen. Tänkte snabbt att min Garmin visade fel och plötsligt var all mjölksyra borta. Kände mig precis lika stark som i början av racet. Ordet ”känslan” har använts flitigt men det är just det cykling är. Känsla. Känslan av att jobba som lag men vinna som individ. Och tvärtom. Det är skrikande lår och bultande hjärtan. Hopp och förtvivlan. Men också den där känslan av ren eufori. Av att orka hur mycket som helst. Att omvandla smärta till styrka. Den känslan. Liljeholmsbron kändes nästan platt. Backen upp från Hornstull till Zinkensdam var ett fartgupp. Kommer själv på spurten och Roberto Vacchis ord får en att trycka på allt vad man har dom sista meterna. Stannar Garminen och tittar ner. 4.23.39. Hur gick det till?

Minuterna efter när jag pratar med alla andra cyklister har jag bara ett fånigt leende på läpparna. Känner mig pigg nästan. Är just då jag inser att en stor del av varför jag älskar cykling är just detta. Att spränga sina gränser. Att gräva djupt och tro att du nått botten men bara fortsätter. Man lär sig så mycket om vad man faktiskt klarar av om man bara blir pushad till det. Blir peppad på rätt sätt och lyssnar på dom rätta rösterna. Är det raceday snart igen!?